I skuggan av familjeträdet


–När jag så kommer in i storstugan, fortfor han, sitter där fullt av bondkarlar kring väggarna, som alla har grårött hår och vita ögonbryn och stor underläpp och är så lika far, som ett bär är likt ett annat. [- - -] – "Jag skulle allt vilja tala ett par ord med er, far", säger jag, "men här är så många främmande."  –"Å, det är bara släkten", säger far, "de här karlarna har alla bott på Ingmarsgården, och den äldste av dem är ända från hedenhös."

I det första kapitlet till Selma Lagerlöfs roman Jerusalem (1901–1902) får läsaren möta den unge bonden Ingmar Ingmarsson på Ingmarsgården som plöjer sina åkrar medan han går och resonerar med sig själv. I tankarna går han upp till himlen för att rådfråga sin far om sin framtid, men i den himmelska motsvarigheten till fädernegården är det plötsligt fullt av män som genom en kännspak fysisk likhet kan identifieras som hela den samlade släkten Ingmarsson. Framför den unge mannens ögon sitter generation efter generation i en lång kedja av män som brukat släktgårdens jord sedan urminnes tider.

Selma Lagerlöf fångar på det här sättet det förhållande som råder mellan den enskilda mannen och minnet av de föregående generationerna. I de tysta anfädernas närvaro för den unge huvudpersonen i romanen en dialog med sin far där han försöker rättfärdiga och försvara sina stundande äktenskapsplaner utgående från de krav som han föreställer sig att släktarvet – alltså gården – ställer på honom.

Moderna beteendevetare skulle kanske säga att Lagerlöf visar hur individen formar sin egen identitet i dialog med sina föreställningar om vad den egna släkten står för. Inom identitetsforskningen talar man numera ofta om betydelsen av föreställd delaktighet och tillhörighet för skapandet av identitet. I sådana sammanhang uppfattas familjen allmänt som en av de viktigaste gemenskaperna.

Under de senaste tre eller fyra årtiondena har det ägnats en hel del spaltutrymme åt att diskutera hur det kollektiva historiemedvetandet skapas. Man talar om ”det kollektiva minnet” som ett uttryck för hur vi uppfattar oss själva i realtion till det förflutna. Det kollektiva minnet uttrycks bland annat genom populärmedia, historiska minnesmärken och monument samt museer och kulturevenemang.
Ända fram till relativt nyligen har man däremot fäst mycket liten uppmärksamhet vid det sätt som minnen skapas och upprätthålls inom mindre och privata enheter såsom exempelvis familj och släkt.

Sedan det tidiga 2000-talet har det emellertid funnits ett ökande intresse för hur minnen och upplevelser som reproduceras inom familjen och släkten påverkar individens sätt att förstå både sin samtid och sitt förflutna. Familj och släkt är ofrånkomligen för de flesta människor ett identitetsskapande kollektiv – åtminstone i någon mån. Identitet föds genom samröre mellan individer med delad förståelse av ordens och berättelsernas betydelse. Inom släkten och familjen finns i regel många sådana ord eller berättelser som fungerar som gemensamma inbördes referenser och vars innebörd kan vara svåra för utomstående att förstå. Genom upprepning och reproduktion integreras dessa referenser i individens identitet.

Att forska kring släkt och släktidentitet som en historisk process kan naturligtvis vara förenat med flera svårigheter. Delvis handlar det naturligtvis om bristen på material. Få släkter har lämnat efter sig tillräckligt med källor för att man ska kunna följa flera generationer. Bland de familjer som bevarat sådant material tillhör de allra flesta samhällets elit.

Därtill handlar det också om problemen med att hitta de rätta källorna. Få människor ägnar tid åt att explicit reflektera och dokumentera dessa reflektioner om sin egen släkt. Ännu ovanligare är det att flera personer i samma släkt gör det. En forskare får därför ofta vara beredd att gå igenom mycket stora mängder material för att hitta de rätta källorna.

Men trots svårigheterna kvarstår faktum att de flesta människor lever och kommunicerar med varandra inom släkt och familj. Genom familjen skapar vi oss en bild av vem vi är och vart vi hör. Genom familjen upplever vi de stora kontexterna som samhälle, klass och nation. Inom familjen socialiseras vi in i våra könsroller och i våra politiska åsikter. Till och med i de fall där en individ av någon anledning önskar ta avstånd från, eller helt bryta med sin släkt, får släktbakgrunden i varje fall en betydelse som referens för de värderingar eller idéer individen önskar ta avstånd ifrån. Som identitetsskapande kollektiv förtjänar familjen och släkten därför mer uppmärksamhet av historieforskningen.

Julia Dahlberg


Texten baserar sig på den diskussion kring släkt och kollektiv identitet som jag fört i boken Havet, handeln och nationen. Släkten Donner i Finland 1690–1945 som utkommer inom kort. J. Dahlberg & J. Mickwitz, Havet, handeln och nationen. Släkten Donner i Finland 1690–1945, Svenska Litteratursällskapet i Finland, Helsingfors 2014.

Länkar och litteratur:

  • Attias-Donfut, Claudine & Francois-Charles Wolff, ”Generational Memory and Family Relationships”, Malcolm L. Johnson (ed.), The Cambridge Handbook of Age and Ageing, Cambridge 2005.
  • Bertaux, Daniel & Paul Thompson, Between Generations. Family Models, Myths & Memories, New Brunswick 2007.
  • Green, Anna, ‘‘Individual Remembering and ‘collective memory’. Theoretical Presuppositions and Contemporary Debates’’, Oral History 2:2004.
  • Green, Anna, “Intergenerational Family Stories. Private, Parochial, Pathological?”, Journal of Family History 2:2013.
  • Lönnqvist, Bo, En finsk adelssläkts öden. Standertskjöld–Standertskjöld–Nordenstam, Helsingfors 2007.