I skuggan av familjeträdet

–När jag så kommer in i storstugan, fortfor han, sitter där fullt av bondkarlar kring väggarna, som alla har grårött hår och vita ögonbryn och stor underläpp och är så lika far, som ett bär är likt ett annat. [- - -] – "Jag skulle allt vilja tala ett par ord med er, far", säger jag, "men här är så många främmande."  –"Å, det är bara släkten", säger far, "de här karlarna har alla bott på Ingmarsgården, och den äldste av dem är ända från hedenhös."

I det första kapitlet till Selma Lagerlöfs roman Jerusalem (1901–1902) får läsaren möta den unge bonden Ingmar Ingmarsson på Ingmarsgården som plöjer sina åkrar medan han går och resonerar med sig själv. I tankarna går han upp till himlen för att rådfråga sin far om sin framtid, men i den himmelska motsvarigheten till fädernegården är det plötsligt fullt av män som genom en kännspak fysisk likhet kan identifieras som hela den samlade släkten Ingmarsson. Framför den unge mannens ögon sitter generation efter generation i en lång kedja av män som brukat släktgårdens jord sedan urminnes tider.

Selma Lagerlöf fångar på det här sättet det förhållande som råder mellan den enskilda mannen och minnet av de föregående generationerna. I de tysta anfädernas närvaro för den unge huvudpersonen i romanen en dialog med sin far där han försöker rättfärdiga och försvara sina stundande äktenskapsplaner utgående från de krav som han föreställer sig att släktarvet – alltså gården – ställer på honom.

Moderna beteendevetare skulle kanske säga att Lagerlöf visar hur individen formar sin egen identitet i dialog med sina föreställningar om vad den egna släkten står för. Inom identitetsforskningen talar man numera ofta om betydelsen av föreställd delaktighet och tillhörighet för skapandet av identitet. I sådana sammanhang uppfattas familjen allmänt som en av de viktigaste gemenskaperna.

Under de senaste tre eller fyra årtiondena har det ägnats en hel del spaltutrymme åt att diskutera hur det kollektiva historiemedvetandet skapas. Man talar om ”det kollektiva minnet” som ett uttryck för hur vi uppfattar oss själva i realtion till det förflutna. Det kollektiva minnet uttrycks bland annat genom populärmedia, historiska minnesmärken och monument samt museer och kulturevenemang.
Ända fram till relativt nyligen har man däremot fäst mycket liten uppmärksamhet vid det sätt som minnen skapas och upprätthålls inom mindre och privata enheter såsom exempelvis familj och släkt.

Sedan det tidiga 2000-talet har det emellertid funnits ett ökande intresse för hur minnen och upplevelser som reproduceras inom familjen och släkten påverkar individens sätt att förstå både sin samtid och sitt förflutna. Familj och släkt är ofrånkomligen för de flesta människor ett identitetsskapande kollektiv – åtminstone i någon mån. Identitet föds genom samröre mellan individer med delad förståelse av ordens och berättelsernas betydelse. Inom släkten och familjen finns i regel många sådana ord eller berättelser som fungerar som gemensamma inbördes referenser och vars innebörd kan vara svåra för utomstående att förstå. Genom upprepning och reproduktion integreras dessa referenser i individens identitet.

Att forska kring släkt och släktidentitet som en historisk process kan naturligtvis vara förenat med flera svårigheter. Delvis handlar det naturligtvis om bristen på material. Få släkter har lämnat efter sig tillräckligt med källor för att man ska kunna följa flera generationer. Bland de familjer som bevarat sådant material tillhör de allra flesta samhällets elit.

Därtill handlar det också om problemen med att hitta de rätta källorna. Få människor ägnar tid åt att explicit reflektera och dokumentera dessa reflektioner om sin egen släkt. Ännu ovanligare är det att flera personer i samma släkt gör det. En forskare får därför ofta vara beredd att gå igenom mycket stora mängder material för att hitta de rätta källorna.

Men trots svårigheterna kvarstår faktum att de flesta människor lever och kommunicerar med varandra inom släkt och familj. Genom familjen skapar vi oss en bild av vem vi är och vart vi hör. Genom familjen upplever vi de stora kontexterna som samhälle, klass och nation. Inom familjen socialiseras vi in i våra könsroller och i våra politiska åsikter. Till och med i de fall där en individ av någon anledning önskar ta avstånd från, eller helt bryta med sin släkt, får släktbakgrunden i varje fall en betydelse som referens för de värderingar eller idéer individen önskar ta avstånd ifrån. Som identitetsskapande kollektiv förtjänar familjen och släkten därför mer uppmärksamhet av historieforskningen.

Julia Dahlberg

Texten baserar sig på den diskussion kring släkt och kollektiv identitet som jag fört i boken Havet, handeln och nationen. Släkten Donner i Finland 1690–1945 som utkommer inom kort. J. Dahlberg & J. Mickwitz, Havet, handeln och nationen. Släkten Donner i Finland 1690–1945, Svenska Litteratursällskapet i Finland, Helsingfors 2014.

Länkar och litteratur:

• Lagerlöf, Selma, Jerusalem (1901-1902) (fritt tillgänglig e-version på Projekt Runeberg).

• Attias-Donfut, Claudine & Francois-Charles Wolff, ”Generational Memory and Family Relationships”, Malcolm L. Johnson (ed.), The Cambridge Handbook of Age and Ageing, Cambridge 2005.

• Bertaux, Daniel & Paul Thompson, Between Generations. Family Models, Myths & Memories, New Brunswick 2007.

• Green, Anna, ‘‘Individual Remembering and ‘collective memory’. Theoretical Presuppositions and Contemporary Debates’’, Oral History 2:2004.

• Green, Anna, “Intergenerational Family Stories. Private, Parochial, Pathological?”, Journal of Family History 2:2013.

• Lönnqvist, Bo, En finsk adelssläkts öden. Standertskjöld–Standertskjöld–Nordenstam, Helsingfors 2007.

Forskarpresentation

Charlotte Vainio: Målsmanskapet för gifta kvinnor i medeltida svensk lag och rättspraxis

I Magnus Erikssons Landslag från år 1350 står det att sedan en man och en kvinna har blivit lagligen vigda är han hennes målsman. I äldre forskning har det antagits att den medeltida kvinnan var omyndig som ett resultat av detta – den som har en målsman är omyndig. Som omyndig kunde kvinnans rättsliga position jämföras med ett barns och det var först sedan kvinnan blev änka som hon blev myndig och självständig. De senaste årtiondenas forskning kring kvinnor som aktörer – som de som agerar – har dock visat att kvinnor deltog i det medeltida rättsliga livet i betydligt större utsträckning av vad man tidigare trott. Det har också visat sig att kvinnor själva sökte giftermål och att änkor gärna gifte om sig. Tidigare forskning indikerar alltså att det är förhastat att påstå att änkeståndet var något att föredra framför äktenskap, men också att målsmanskapet inte gjorde hustrun omyndig.

Min doktorsavhandling handlar om målsmanskapet med särskilt fokus på innebörden för gifta män och kvinnor. Vad var en målsman och vad var målsmanskap? Vad innebar det för en make att vara målsman? Vilka rättigheter och skyldigheter förde det med sig? Och vad innebar det för en hustru att ha en målsman? Hur påverkade målsmanskapet gifta kvinnors rättsliga utrymme?

För att undersöka målsmanskapet jämför jag lagtexten med praxis från det att Magnus Erikssons landslag skapades år 1350 fram till övergången till vad som kallas tidigmodern tid (början av 1500-talet). Medeltida rättspraxis är inte alldeles enkel att komma åt eftersom det inte fördes några regelrätta protokoll vid tingen. Istället får man förlita sig på de medeltida urkunder, alltså rättsliga dokumentet, som bevarats i spridda arkiv. Urkunderna är förvisso många men inte sammanbundna. Tack vare att otroligt arbete från Riksarkivet i Stockholm har urkunderna emellertid förtecknats i en (även för allmänheten) öppen databas kallad Svenskt Diplomatariums Huvudkartotek över Medeltidsbreven (SDHK) vilken gör det möjligt att utföra undersökningar såsom min. Totalt kommer jag att läsa igenom närmare 20 000 poster som grund för min avhandling.

Att enbart söka efter belägg för att ordet ”målsman” nämnts är nämligen långt ifrån tillräckligt. För det första var stavningen inte standardiserad och ordet kan ha stavats på många olika sätt. För det andra vill jag inte bara undersöka ordet, utan själva innebörden av ordet. Tidigare forskning har framhållit att målsmanskapet hängde nära samman med rollen som husbonde, att det var endast förbehållet män och att det innebar att mannen alltid skulle vara kvinnans representant i rätten. När man läser urkunderna blir det dock tydligt att den bilden är alltför förenklad. Även gifta kvinnor kunde representera sig själva på tinget, de kunde sälja jord, ge pantbrev, stå till svars för brott och så vidare. Det förekom också att hustrun valde en annan representant än sin make när hon fick förhinder att själv närvara.

De preliminära resultaten från min forskning indikerar att innebörden av målsmanskapet förändrades under slutet av 1400-talet. Från att ha varit ett mer allmänt begrepp för någon som förde någon annans talan blev det förbehållet den som förde talan för en som själv var oförmögen. Det verkar också som att kvinnor själva ville ha en målsman, i betydelsen representant och beskyddare, men att det fortfarande i mitten av 1400-talet inte innebar att kvinnor fick mindre myndighet.
Att hustrur under medeltiden inte var omyndiga samt att målsmanskapet inte var avgörande för deras rättsliga position betyder dock inte att kvinnor och män skulle ha varit lika inför lagen. Medeltida rätt handlade väldigt lite om allmängiltig jämlikhet – vare sig det gällde mellan könen eller över klassgränser – utan snarast om vad som var rätt eller fel i en specifik, given kontext. Det medförde ett rättssystem med variation och synnerligen konstruktiva lösningar där målsmanskapet förvisso fanns men knappast med entydiga ramar.

I exemplet nedan (SDHK nr 17012) har vi Katarina Turesdotter, som var änka efter Johan Magnusson. Hon skänkte sin morgongåva till domkyrkan i Linköping år 1408 för att hon ville ”nu, i mitt livs sista helbrägda timme, ge lite av det som Guds nåd haver mig givit”. Hon ger också herr Jöns, kanik i Linköping, fullmakt att bekräfta donationen vid häradstinget, ”precis som om jag själv eller min målsman var närvarande”. Det är huvudsakligen tre aspekter av just det här dokumentet som kommer att behandlas i min avhandling och som belyser komplexiteten i målsmanskapet. För det första är målsmannen inte namngiven vilket indikerar att Katarina hänvisar till en viss funktion (en representant) snarare än en viss person. För det andra är Katarina änka och skulle, enligt lagtexten, inte behöva en målsman alls. För det tredje jämställer Katarina sin egen närvaro med målsmannens och visar därmed på att målsmannen inte var den som skulle legitimera hennes gåva – målsmannens funktion var inte, i det här fallet, att bekräfta att någon utan rättslig kapacitet fick donera.

SDHK nr 17012. Katarina Turesdotters donationsbrev.

Samaan aikaan toisaalla - Samtidigt någon annanstans

Mia Korpiolan kolumni Ennen ja nyt - Historian tietosanomissa: "Maahenkeä: maatilaperimyksestä ja perintöoikeudesta luopumisesta entisajan suomalaisessa maatalousyhteiskunnassa".

Sveriges Radio gör program om Tiina Miettinens och Urban Sikeborgs forskning om kvinnoöden på 1500-talet och släkten Bure: "Ingeborg förlorade hedern efter kunglig våldtäkt".

Världens kändaste familjeporträtt?

Familjen är en väsentlig del av det kristna julfirandet. I centrum för den innevarande helgen står en specifik familj: Josef, Maria och Jesus-barnet. I den lutherska traditionen är den heliga familjen en liten kärnfamilj: inga mor- och farföräldrar, inga syskon, inga fastrar och mostrar och farbröder.

I den katolska traditionen och i synnerhet den äldre medeltida berättelsefloran är emellertid den heliga familjen de facto en hel släkt. Bibeln återger Josefs stamträd hela vägen tillbaka till kung David. Också Marias föräldrar känner vi till: den heliga Anna och Joachim var i synnerhet under medeltiden helgon som tillbads också här i Finland.

Det finns en hel flora av legender och berättelser om Jesus syskon, kusiner och andra släktingar. Vill man spetsa till det skulle man kunna säga att till och med självaste frälsarens familjerelationer med tiden blivit konstigt moderna: den heliga släkten med kusiner och småkusiner krympte till den heliga (kärn)familjen med ett brådmoget ensambarn i centrum för all uppmärksamhet.

"The Holy Kinship", atelier van Geertgen tot Sint Jans, c. 1495, Rijksmuseum, Amsterdam. Jesusbarnet med sin släkt. Jungfru Maria i blå klänning till vänster med Jesus i famnen. Till vänster om dem hennes mor Anna. Bakom Maria och Anna står deras makar: Josef och Joachim. Till höger sitter Marias kusin Elisabeth med Johannes Döparen (Jesus småkusin!) i famnen.

Det finns många konventioner för hur man ska avbilda den heliga familjen. I den här ikonlogin spelar detaljerna en stor roll. Medeltidens konstnärer avbildade gärna den heliga familjens medlemmar klädda i de kostbaraste och furstliga kläder för att betona deras gudomlighet. Om man vill kan man se de här tavlorna som medeltida modemagasin för hur en rik och mäktig person skulle klä sig.

I fotspåren på de antropologiska och kulturhistoriska vetenskapernas uppkomst under senare delen av 1800-talet, vaknade också intresset för Jesus från Nasaret som historisk person. Bland annat fransmannen Ernest Renan blev vida populär med sin bok Vie de Jésus (översatt till engelska med titeln Life of Jesus). I boken som utgavs 1863 framställde han Jesus som en helt vanlig historisk person. Snart hakade både författare och konstnärer på den här trenden.

Jean Béraud: The Deposition (1892)

Den realistiska konsten under 1880- och 1980-talen gjorde sin egen variant av den vanlige Jesus. Konstnärer som Fritz von Uhde och Jean Béraud gjorde en poäng av att avbilda Jesus i för betraktaren vardagliga samtidsmiljöer. Så avbildade exempelvis fransmannen Béraud korsfästelsen som om den skett uppe på Mont Martre i Paris – lärjungarna runt korset är vanliga parisare och den sörjande jungfru Maria en kvinna i borgerlig sorgedräkt med hatt och flor. Också den finländske konstnären Albert Edelfelt hakade på trenden då han förlade Maria Magdalenas möte med frälsaren till en finländsk björkskog.

Albert Edelfelt: Kristus och Maria Magdalena (1890)

För dessa konstnärer blev Jesus familj ett medel för att levandegöra och vardagliggöra guden. Det finns inte mycket av prakten i de medeltida bilderna av den heliga familjen kvar i Fritz von Uhdes Flykten till Egypten (1891). I stället ser man en man och kvinna som vandrar på en lerig väg medan skymningen faller. Det enda som avslöjar att detta inte är en vanlig familj på vägen till München (där Uhde målade tavlan), är en liten antydan till ljus omkring barnets huvud. En liten eftergift för konventionen krävs trots allt för att betraktaren ska förstå vilken familj det handlar om...

Fritz von Uhde: Flykten till Egypten (1891)

Och idag då? Fortfarande känner man lätt igen den heliga familjen på de ikonologiska atributen. Glitterband, kökshanddukar och änglavingar av papp har blivit vår tids kännetecken på världshistoriens oftast avbildade familj.

God Jul till alla läsare!

Julia Dahlberg

Singelmammor och regnbågsfamiljer

Idag utkommer boken Under ansvar & Ödesmärkt av författaren Karin Smirnoff på Schildts & Söderströms förlag.

Karin Smirnoff (1880–1973) är tämligen okänd. Hennes familj är däremot bekant för de flesta. Äktenskapet mellan hennes far, författaren August Strindberg, och hennes mor, skådespelerskan Siri von Essen, har försett litteraturhistorien med en av de mest omtalade skilsmässorna.

Efter skilsmässan bosatte sig Siri von Essen tillsammans med de tre barnen Karin, Greta och Hans i Helsingfors. Karin debuterade som författare 1914. Precis som sin far, var hon inte rädd för att ta upp för samtiden kontroversiella ämnen i sina texter. Romanen Under ansvar (1915) handlar om en ung, ogift kvinna som ensam försöker ta hand om sitt barn. Pjäsen Ödesmärkt (1923) behandlar det homosexuella begäret, och var av allt att döma den första dramatiska texten kring detta tema i Norden. 

Kring sekelskiftet 1900 pågick en långvarig och bitvis häftig diskussion om kvinnans uppgifter i samhället och hennes roll som mor. Karin Smirnoff ville med romanen Under ansvar ta del i den här diskussionen. Titeln ger en fingervisning om det resonemang som hon för. En mors största ansvar är att ta hand om de barn hon sätter till världen. Så länge barnets behov blir tillfredställda spelar det inte någon roll om barnet blivit till inom ett äktenskap eller inte. Samhället borde inte heller ha någon rätt att moraliskt fördöma mor och barn i sådana fall. 

Men Karin Smirnoff var inte någon idealist. Hon såg också de svåra följdfrågorna av ett sådant resonemang. Hur går det för sådana personer som på grund av omständigheterna inte kan tillgodose ett barns materiella behov – är förmånen att få barn någonting som bara tillkommer samhällets välbärgade? Och hur går det så länge samhället av ohejdad gammal vana fortsätter att stigmatisera ensamma mödrar och deras barn – har en ensam mor som längtar efter ett barn rätt att utsätta barnet för samhällets förakt? Det är ju inte barnets fel att samhället inte ännu har förändrats tillräckligt för att barnet inte ska få lida.

Det är då Karin Smirnoff ställer dessa frågor som hennes text känns förvånansvärt aktuell. Även om det nordiska samhället inte längre ifrågasätter ensamma mammors moral så är de här frågorna fortfarande brännande nutida inom en något annorlunda diskussion.

I den pågående finländska diskussionen om samkönade pars lagliga rätt till adoption och om diskussionen kring rätt till assisterad befruktning för singelkvinnor i Sverige ställs idag ofta liknande frågor som de Karin Smirnoff ställde för hundra år sedan. 

I båda fallen handlar diskussionen ofta om vilka behov ett barn egentligen har – alltså i själva verket: är det bara ett parförhållande mellan en heterosexuell mamma och pappa som kan tillfredställa ett barns behov? Ofta tar man också upp frågan om hur barnet kommer att uppleva omgivningens reaktioner på en familj med två mammor eller två pappor (Kommer barnet att bli retat?).

På den sista frågan ger Karin Smirnoff i sin roman inget egentligt svar. Bokens unga ogifta mamma råkar onekligen ut för en hel del svårigheter på grund av omgivningens oförstående attityd. Men samtidigt finns det också personer i hennes omgivning som är beredda att hjälpa och stöda henne.

Kanske är det sist och slutligen egentligen just de hundra år som förflutit sedan boken skrevs som slutgiltigt har svarat på Smirnoffs fråga? 

Invanda föreställningar om vad en familj egentligen är kan förändras även om de som går i spetsen för en sådan förändring ibland råkar ut för omgivningens oförståelse. 

För hundra år sedan var det de ogifta mödrarna som fick kämpa med omgivningens fördomar – idag har samhället förändrats och de flesta har inte längre något problem med att också en ensamstående förälder är en tillräcklig familj.

 Julia Dahlberg

• Karin Smirnoff: Under ansvar & Ödesmärkt. Red. Julia Dahlberg, Kaisa Heselius, Ylva Larsdotter, Maria Lival-Juusela, Rita Paqvalén & Hedvig Rask, Shildts & Söderströms, Helsingfors 2013.

• Om du besöker Bokmässan i Helsingfors fredagen 25.10.2013 kan du klockan 14.30 höra redaktörerna Rita Paqvalén och Ylva Larsdotter samt skådespelaren Riko Eklundh prata om Karin Smirnoff och boken på Tottiscenen.

Små äktenskapliga plågor

 

Frankrikes nationalbibliotek (Bibliothèque Nationale de France) driver det digitaliserade biblioteket Gallica som funnits på nätet sedan 1997. I dag omfattar samlingarna mer än  två miljoner digitaliserade böcker, tidskrifter, manuskript, bilder och ljudfiler. Varje vecka tillkommer omkring tusen nya dokument. Sidorna innehåller förstås också en hel del nyttigt för den som är intresserad av familjens historia.

En liten sådan pärla är t.ex. Petites Misères de la Vie Conjugale (Äktenskapet små  plågor) ur La Comédie humaine av Honoré de Balzac från 1846. Verket är försett med illustrationer av Bertall som var en av tidens skickligaste skämttecknare och illustratör för ett flertal franska tidningar.

Balzacs satir över äktenskapet, mannen och kvinnan, svärmödrar och andra inblandade är skoningslös. Men  Petites Misères de la Vie Conjugale innehåller också en fin överblick av sedvanor, traditioner och attityder till äktenskapet bland den franska medelklassen under tidigt 1800-tal.

Julia Dahlberg

Projektmöte i Hyvinge

Höstens första sammanträffande var i Hyvinge tisdagen 20 augusti. På bilden (från vänster) Charlotte Vainio, Mia Korpiola, Anu Lahtinen, Taina Saarenpää och Hanna Kietäväinen-Sirén.