Pirstaleinen perhe menneisyyden arkena

Arnold Boonen: "Leskirouva Brechje Hooft" n. 1700-1729. Kuvalähde: Rijksmuseum, Alankomaat.

Menneisyyden ja nykyisyyden perhekäsityksiä yhdistää yksi asia: molemmat ovat odotusten täyttämiä. Odotukset ilmenevät valtion lakeina, järjestöjen sääntöinä tai yhteisöihin syöpyneinä käytänteinä. Odotuksista itsestäänselvin lienee itse perheen olemassaolo: aikuisten miesten ja naisten oletetaan hakeutuvan toistensa kanssa naimisiin ja hankkivan yhdessä lapsia. Toisistaan ja lapsistaan huolehtiminen kuuluu avioparin velvollisuuksiin kuolemaan asti. Perheys näyttäytyy tällöin selvärajaisena ilmiönä, johon kuuluminen on paitsi odotettavissa myös helposti rajattavissa.

Todellisuus vastaa kuitenkin harvoin ideaalitilanteita. Avioerot ja leskeksi jääminen rikkovat perheitä, kun taas uudelleenavioitumiset luovat uusia. Perhearjen monimuotoisuutta pidetään usein vain nykypäivän ilmiönä, mutta käytännössä ihmisten arkielämä on haastanut perhekäsitykseen liittyviä odotuksia niin kauan kuin kyseisiä odotuksia on ollut olemassa.

Perheen jälijllä -projektin piirissä monimuotoista perhekuvaa ovat käsitelleet muun muassa Maija Ojala ja Jarkko Keskinen. Molempien tutkimuskohteena on ollut suomalainen porvaristo, joka erilaisten kiltojen kautta säänteli sitä, kuka missäkin kaupungissa saa tuottaa tavaroita ja käydä kauppaa - toisin sanoen harjoittaa porvarin ammattia. Odotuksiin kuuluivat tiukat oletukset porvariuden sukupuolittuneisuudesta: miehen oletettiin olevan toimintaa hoitava perheen pää, jonka roolia nainen saattoi hoitaa vain väliaikaisesti poikkeustilanteissa.

Eräs näistä poikkeustilanteista oli aviomiehen kuolema. Tällöin leskelle annettiin siirtymäajan puitteissa mahdollisuus hoitaa liiketoimia, kunnes hän siirtäisi ne läheisen miehen, kuten täysi-ikäisen pojan tai muun sukulaisen hoidettavaksi. Vaihtoehtona oli myös avioitua uudelleen, jolloin uusi aviomies olisi saanut toiminnan omistuksekseen.

Monien avioliittojen solmimista elämän varrella pidetään nykyajan ilmiönä, mutta käytännössä se on vaikuttanut myös menneinä vuosisatoina. Kuten Ojala huomauttaa, keskiajan tai uuden ajan alun perhekeskeisessä yhteiskunnassa, jossa kuolema oli nykyistä äkillisempi vieras, ihminen saattoi avioitua elämänsä aikana jopa kolme kertaa. Tällöin viimeistään edellisestä avioliitosta periytyvät lapset tekivät perheistä monimutkaisia kokonaisuuksia, joihin saattoivat vaikuttaa käytännön hankaluudet ja kiistat.

Uudelleenavioitumisen rinnalla porvarisleskien arjessa erottui toinen vaihtoehto, joka myös rikkoi selkeää perhekäsitystä: leskeksi ja itsenäiseksi toiminnan harjoittajaksi jääminen. Tämä rikkoi niin porvarisyhteisöjen kirjoitettuja sääntöjä kuin muun yhteiskunnan tunnettuja odotuksia. Käytännössä asiansa osaavan lesken toiminta loi kuitenkin yhteisöihin vakautta, jota ei haluttu lähteä haastamaan.

Sen pahemmin suuret uusperheet kuin yksineläjät eivät vastaa virallisia käsityksiä selvärajaisesta ydinperheestä, jonka mielikuvat ovat periytyneet aina nykypäivään asti. Historiallisen tiedon tarkentuminen kuitenkin osoittaa, että aivan kuten nykyään, myös menneisyyden perhearki oli kaukana säännön- ja yhdenmukaisesta elämästä. Kuten Jarkko Keskinen artikkelissaan toteaa, perheen käsitteellä on vain vähän yhteistä historiallisen totuuden kanssa: "nykyihmisen mielikuva perheestä on historiaton sekoitus erilaisia rakenteita, arvoja ja toimintamalleja, jotka eivät samanaikaisesti ole olleet läsnä missään ajassa".

Ilkka Hemmilä

Love, marriage and filial duty in eighteenth-century England

Reinier Vinkeles: Young couple talking with an old man and a woman, 1798, Rijksmuseum, Amsterdam.

Love is a wonderful and powerful thing, at its best a source of life-long happiness that unites people and generations, and at its worst, a source of excruciating pain that can rip them apart. Despite the universal nature of this feeling, love is not without a history. While writing my PhD thesis on the experience of elite girlhood in eighteenth-century England, I have got to know a young girl that had struggled, like we all have I believe, with the mixed expectations of personal happiness and societal and parental demands. What these expectations are, vary in time.

In 1796 18-year-old Elizabeth (Betsey) Wynne met a young naval officer Captain Fremantle. In her diary, she described her sweetheart’s “fiery black eyes” as “quite captivating.” So he was wonderful in looks and character and she wondered if he thought of her as much as she thought of him. The infatuated girl declared: “poor me, I am in great distress for I cannot help confessing I love that man with all my heart.” She could hardly live without him.

The course of love never ran smoothly. Betsey had to part with her beloved Captain for some months and was left uncertain as to his intentions. After all, it was not advisable for a young lady to take the initiative in courtship. Although she had received a ring from him and a wish to find her in his return “just the same as I am now”, the engagement was not formally settled with her parents. Despite her feelings, Betsey acknowledged that his lack of money, a thing that would hopefully be settled with his battle expedition, was a thing that would hinder her parents’ consenting to the match. A man, who could not support his wife, was not a good candidate. To add her misery, an unpleasant rival also appeared on the scene. She was worried that her father would accept a proposal from a man not of her liking.

Disobedience towards parents was not an option for a daughter, if not very easy to a son as well. At least it usually had some serious consequences. Eighteenth-century society was strictly hierarchical and family was the society in miniature. At least in theory, the father of the household had the ultimate power and children were expected to obey their elders. Respect towards parents was the most important duty. It was no wonder then, that Betsey dreaded the prospect of conflict between filial duty and her own feelings.

When Betsey learned of her Captain’s return she was “counting the days hours, and minutes and find that time passes very slowly”. She was still anxious about her parents’ resistance. It seems that Mr. Wynne changed his mind constantly and kept his daughter on the edge. Even her mother told her that she was “not in the least engaged to him, and that the matter is far from being settled.” Even contrary to her own feelings, Betsey was not ready to act against her parents’ wish. Historians have widely argued, whether the eighteenth-century saw the rise of more individual choice in marital issues and the decline of parental authority. As this little snapshot from the very end of the century indicates, love was not the only foundation in forming a satisfactory relationship. In elite families, whether genteel or aristocratic, parental authority may not have been forced upon, but it still had major impact. It was not worth the risk to lose the social connections provided by family ties for romantic passion.

The story had a happy ending. Betsey married her Captain January 12th 1797.

I want to express my gratitude to Professor Elaine Chalus for introducing me to Betsey.

Henna Karppinen-Kummunmäki

FM, doctoral candidate, cultural history, University of Turku

Further reading:

• Tague, Ingrid H.: Women of Quality. Accepting and contesting ideals of femininity in England, 1690−1760. The Boydell Press, Woodbridge & Rochester 2002.

• Vickery, Amanda: The Gentleman’s Daughter. Women’s lives in Georgian England. New Haven & London. Yale University Press (1998) 1999.

Forskarpresentation

Charlotte Vainio: Målsmanskapet för gifta kvinnor i medeltida svensk lag och rättspraxis

I Magnus Erikssons Landslag från år 1350 står det att sedan en man och en kvinna har blivit lagligen vigda är han hennes målsman. I äldre forskning har det antagits att den medeltida kvinnan var omyndig som ett resultat av detta – den som har en målsman är omyndig. Som omyndig kunde kvinnans rättsliga position jämföras med ett barns och det var först sedan kvinnan blev änka som hon blev myndig och självständig. De senaste årtiondenas forskning kring kvinnor som aktörer – som de som agerar – har dock visat att kvinnor deltog i det medeltida rättsliga livet i betydligt större utsträckning av vad man tidigare trott. Det har också visat sig att kvinnor själva sökte giftermål och att änkor gärna gifte om sig. Tidigare forskning indikerar alltså att det är förhastat att påstå att änkeståndet var något att föredra framför äktenskap, men också att målsmanskapet inte gjorde hustrun omyndig.

Min doktorsavhandling handlar om målsmanskapet med särskilt fokus på innebörden för gifta män och kvinnor. Vad var en målsman och vad var målsmanskap? Vad innebar det för en make att vara målsman? Vilka rättigheter och skyldigheter förde det med sig? Och vad innebar det för en hustru att ha en målsman? Hur påverkade målsmanskapet gifta kvinnors rättsliga utrymme?

För att undersöka målsmanskapet jämför jag lagtexten med praxis från det att Magnus Erikssons landslag skapades år 1350 fram till övergången till vad som kallas tidigmodern tid (början av 1500-talet). Medeltida rättspraxis är inte alldeles enkel att komma åt eftersom det inte fördes några regelrätta protokoll vid tingen. Istället får man förlita sig på de medeltida urkunder, alltså rättsliga dokumentet, som bevarats i spridda arkiv. Urkunderna är förvisso många men inte sammanbundna. Tack vare att otroligt arbete från Riksarkivet i Stockholm har urkunderna emellertid förtecknats i en (även för allmänheten) öppen databas kallad Svenskt Diplomatariums Huvudkartotek över Medeltidsbreven (SDHK) vilken gör det möjligt att utföra undersökningar såsom min. Totalt kommer jag att läsa igenom närmare 20 000 poster som grund för min avhandling.

Att enbart söka efter belägg för att ordet ”målsman” nämnts är nämligen långt ifrån tillräckligt. För det första var stavningen inte standardiserad och ordet kan ha stavats på många olika sätt. För det andra vill jag inte bara undersöka ordet, utan själva innebörden av ordet. Tidigare forskning har framhållit att målsmanskapet hängde nära samman med rollen som husbonde, att det var endast förbehållet män och att det innebar att mannen alltid skulle vara kvinnans representant i rätten. När man läser urkunderna blir det dock tydligt att den bilden är alltför förenklad. Även gifta kvinnor kunde representera sig själva på tinget, de kunde sälja jord, ge pantbrev, stå till svars för brott och så vidare. Det förekom också att hustrun valde en annan representant än sin make när hon fick förhinder att själv närvara.

De preliminära resultaten från min forskning indikerar att innebörden av målsmanskapet förändrades under slutet av 1400-talet. Från att ha varit ett mer allmänt begrepp för någon som förde någon annans talan blev det förbehållet den som förde talan för en som själv var oförmögen. Det verkar också som att kvinnor själva ville ha en målsman, i betydelsen representant och beskyddare, men att det fortfarande i mitten av 1400-talet inte innebar att kvinnor fick mindre myndighet.
Att hustrur under medeltiden inte var omyndiga samt att målsmanskapet inte var avgörande för deras rättsliga position betyder dock inte att kvinnor och män skulle ha varit lika inför lagen. Medeltida rätt handlade väldigt lite om allmängiltig jämlikhet – vare sig det gällde mellan könen eller över klassgränser – utan snarast om vad som var rätt eller fel i en specifik, given kontext. Det medförde ett rättssystem med variation och synnerligen konstruktiva lösningar där målsmanskapet förvisso fanns men knappast med entydiga ramar.

I exemplet nedan (SDHK nr 17012) har vi Katarina Turesdotter, som var änka efter Johan Magnusson. Hon skänkte sin morgongåva till domkyrkan i Linköping år 1408 för att hon ville ”nu, i mitt livs sista helbrägda timme, ge lite av det som Guds nåd haver mig givit”. Hon ger också herr Jöns, kanik i Linköping, fullmakt att bekräfta donationen vid häradstinget, ”precis som om jag själv eller min målsman var närvarande”. Det är huvudsakligen tre aspekter av just det här dokumentet som kommer att behandlas i min avhandling och som belyser komplexiteten i målsmanskapet. För det första är målsmannen inte namngiven vilket indikerar att Katarina hänvisar till en viss funktion (en representant) snarare än en viss person. För det andra är Katarina änka och skulle, enligt lagtexten, inte behöva en målsman alls. För det tredje jämställer Katarina sin egen närvaro med målsmannens och visar därmed på att målsmannen inte var den som skulle legitimera hennes gåva – målsmannens funktion var inte, i det här fallet, att bekräfta att någon utan rättslig kapacitet fick donera.

SDHK nr 17012. Katarina Turesdotters donationsbrev.

Menneisyyden isien huolia

Huoli jälkikasvun ja nuorison kurittomuudesta tuntuu ikiaikaiselta. Jo sumerien ammoisiin nuolenpääkirjoituksiin ikuistettiin näitä murheita. Eräässä kirjoituksessa isä valittaa pojalleen sitä, miten tämä vain lorvii ja laiminlyö koulutyönsä ja odottaa saavansa kaiken valmiina, vaikka muiden vanhempien lapset jo tuottavat isälleen kunniaa ja pikemminkin elättävät vanhempiaan.

Jotkut menneisyyden lasten esittämät vaatimukset tuntuvatkin varsin vaateliailta. Armas Salosen mukaan muuan babylonialaispoika antoi kirjoittaa savitauluun tällaisen tervehdyksen isälleen: Enpä ole koskaan ennen kirjoittanut pyytääkseni sinulta jotakin kallisarvoista, jota haluan, Mutta jos haluat olla isä minulle, hanki minulle hieno nauha täynnä helmiä, sellainen jota kannetaan pään ympärillä. -- Älä kiellä sitä minulta.Tästä näen rakastatko minua niin kuin oikea isä tekee.

Samat teemat toistuvat kirjeenvaihdossa vuosituhansia myöhemminkin. Muuan isällisiä murheitaan purkanut oli ruotsalainen valtaneuvos ja drotsi Nils Gyllenstierna (1526-1601, ks. Svenskt biografiskt lexikonin elämäkerta-artikkeli). Nils meni naimisiin nelissäkymmenissä, mikä ei sinänsä ollut tavatonta tuon ajan aatelismiehelle, mutta oli siksi ehkä ikänsäkin puolesta aika etäällä lapsistaan, joiden touhuja joutui murehtimaan.

Poika Johan otti puolisokseen Sigrid Brahen, vaikka tämä oli jo kihlattu toiselle aristokraatille. Nämä prinsessa Anna Vaasan järjestämät "keskiviikkohäät" aiheuttivat melkoisen skandaalin. Isä murehti kirjeessään, että lapset aiheuttavat huolta kukin tavallaan. Tytär Elsa Gyllenstiernan (1577-1650) kihlaus kreivi Abraham Brahen (1569-1630, ks. jälkimmäisen elämäkertaa) kanssa aiheutti sekin päänvaivaa. Nils Gyllenstierna antoi suostumuksensa, mutta pohti kyllä sukulaiselle kirjeessään, että olisi mieluummin nähnyt tyttärensä kosijana jonkun varttuneemman vakaan miehen. Häiden järjestämistä hän pitkitti niin, että Abraham ja Elsa päättivät lopulta karata vihille vuonna 1599.

Kaikkiaan kirjeistä tulee vaikutelma, että isä-Nilsin mielestä kultainen nuoriso odotti ihan liian paljon taloudellista tukea isältään. Hän muistutteli kirjeissään, että poikien pitäisi itse hoitaa ulkomaanmatkojensa kulut ja että tyttärillä oli miehet, joiden piti huolehtiman heistä. Joskus lapset tuntuivat olevan omasta puolestaan hiukan ymmällä isänsä kanssa.

Vuonna 1601 Nils Gyllenstierna lähetti tyttärilleen kirjeen, jossa totesi olevansa yksinäinen ja aikovansa siirtyä Söderköpingiin, missä voisi keskustella joidenkin hyvien miehien kanssa. Nils totesi olevansa jo vanha ja heikko, eikä ollut varma, saisiko enää nähdä tyttäriään. Hän lähetti heille siksi maljan, josta juodessaan tyttärien tuli muistaa se kalkki, jonka Kristus on juonut kaikkien ihmisten puolesta. Mahtoiko hän samalla vihjaista, että oli itse eläessään juonut katkeran kalkin? Kenties hän olisi kaivannut isänpäivää, jona lapset olisivat kiittäneet ja muistaneet häntä huolenpidosta.

Kaksi kuukautta myöhemmin vanha Nils Gyllenstierna oli vainaa. Hänen vastuuttomaksi murehtimansa jälkikasvu sai puolestaan parikymmentä vuotta myöhemmin kirjeissään murehtia omien lastensa toilailuja ja vastuuttomuutta kuten moni isä ennen ja jälkeenkin.

Lähteet ja kirjallisuus

Nils Gyllenstiernan kirjeet tyttärelleen Elsa Gyllenstiernalle ja tämän miehelle Abraham Brahelle. Skoklostersamlingen 2, vol. 7, Riksarkivet

Kramer, N. S. History Begins at Sumer. Thirty-Nine Firsts in Man's Recorded History. The University of Philadelphia Press, Philadelphia 1981 (1956).

Lahtinen, Anu. The Marriage Process in the Light of Family Correspondence: A Comparative Perspective on the Swedish Evidence. Regional Variations in Matrimonial Law and Custom in Europe, 1150-1600 Ed. Mia Korpiola. Brill, Leiden 2011.

Salonen, Armas. Elämää Babyloniassa maailman vanhimpien kirjeiden valossa. Suomen Itämainen Seura, Helsinki 1970.

Salonen, Armas. Elettiinpä ennenkin eli muinaisuus elää nykyajassa. Suomen Itämainen Seura, Helsinki 1973.

Singelmammor och regnbågsfamiljer

Idag utkommer boken Under ansvar & Ödesmärkt av författaren Karin Smirnoff på Schildts & Söderströms förlag.

Karin Smirnoff (1880–1973) är tämligen okänd. Hennes familj är däremot bekant för de flesta. Äktenskapet mellan hennes far, författaren August Strindberg, och hennes mor, skådespelerskan Siri von Essen, har försett litteraturhistorien med en av de mest omtalade skilsmässorna.

Efter skilsmässan bosatte sig Siri von Essen tillsammans med de tre barnen Karin, Greta och Hans i Helsingfors. Karin debuterade som författare 1914. Precis som sin far, var hon inte rädd för att ta upp för samtiden kontroversiella ämnen i sina texter. Romanen Under ansvar (1915) handlar om en ung, ogift kvinna som ensam försöker ta hand om sitt barn. Pjäsen Ödesmärkt (1923) behandlar det homosexuella begäret, och var av allt att döma den första dramatiska texten kring detta tema i Norden. 

Kring sekelskiftet 1900 pågick en långvarig och bitvis häftig diskussion om kvinnans uppgifter i samhället och hennes roll som mor. Karin Smirnoff ville med romanen Under ansvar ta del i den här diskussionen. Titeln ger en fingervisning om det resonemang som hon för. En mors största ansvar är att ta hand om de barn hon sätter till världen. Så länge barnets behov blir tillfredställda spelar det inte någon roll om barnet blivit till inom ett äktenskap eller inte. Samhället borde inte heller ha någon rätt att moraliskt fördöma mor och barn i sådana fall. 

Men Karin Smirnoff var inte någon idealist. Hon såg också de svåra följdfrågorna av ett sådant resonemang. Hur går det för sådana personer som på grund av omständigheterna inte kan tillgodose ett barns materiella behov – är förmånen att få barn någonting som bara tillkommer samhällets välbärgade? Och hur går det så länge samhället av ohejdad gammal vana fortsätter att stigmatisera ensamma mödrar och deras barn – har en ensam mor som längtar efter ett barn rätt att utsätta barnet för samhällets förakt? Det är ju inte barnets fel att samhället inte ännu har förändrats tillräckligt för att barnet inte ska få lida.

Det är då Karin Smirnoff ställer dessa frågor som hennes text känns förvånansvärt aktuell. Även om det nordiska samhället inte längre ifrågasätter ensamma mammors moral så är de här frågorna fortfarande brännande nutida inom en något annorlunda diskussion.

I den pågående finländska diskussionen om samkönade pars lagliga rätt till adoption och om diskussionen kring rätt till assisterad befruktning för singelkvinnor i Sverige ställs idag ofta liknande frågor som de Karin Smirnoff ställde för hundra år sedan. 

I båda fallen handlar diskussionen ofta om vilka behov ett barn egentligen har – alltså i själva verket: är det bara ett parförhållande mellan en heterosexuell mamma och pappa som kan tillfredställa ett barns behov? Ofta tar man också upp frågan om hur barnet kommer att uppleva omgivningens reaktioner på en familj med två mammor eller två pappor (Kommer barnet att bli retat?).

På den sista frågan ger Karin Smirnoff i sin roman inget egentligt svar. Bokens unga ogifta mamma råkar onekligen ut för en hel del svårigheter på grund av omgivningens oförstående attityd. Men samtidigt finns det också personer i hennes omgivning som är beredda att hjälpa och stöda henne.

Kanske är det sist och slutligen egentligen just de hundra år som förflutit sedan boken skrevs som slutgiltigt har svarat på Smirnoffs fråga? 

Invanda föreställningar om vad en familj egentligen är kan förändras även om de som går i spetsen för en sådan förändring ibland råkar ut för omgivningens oförståelse. 

För hundra år sedan var det de ogifta mödrarna som fick kämpa med omgivningens fördomar – idag har samhället förändrats och de flesta har inte längre något problem med att också en ensamstående förälder är en tillräcklig familj.

 Julia Dahlberg

• Karin Smirnoff: Under ansvar & Ödesmärkt. Red. Julia Dahlberg, Kaisa Heselius, Ylva Larsdotter, Maria Lival-Juusela, Rita Paqvalén & Hedvig Rask, Shildts & Söderströms, Helsingfors 2013.

• Om du besöker Bokmässan i Helsingfors fredagen 25.10.2013 kan du klockan 14.30 höra redaktörerna Rita Paqvalén och Ylva Larsdotter samt skådespelaren Riko Eklundh prata om Karin Smirnoff och boken på Tottiscenen.

Riiuuta ja lemmentaikoja turkulaisissa museoissa

Kuva: Mari Välimäki

Turun museoissa on ollut kesän ajan esillä kaksi ihastumiseen, seksuaalisuuteen ja kumppanin valintaan liittyvää näyttelyä.  Apteekkimuseon näyttelyssä ”Lemmenrohdot - Apua rakkauselämään” esiteltiin nimensä mukaisesti erilaisia rohtoja, joista on apua rakkauden sytyttämisessä ja seksuaalisen halun nostattamisessa sekä ylläpitämisessä mutta myös hillitsemisessä. Käsityöläismuseossa oli esillä 1800-luvun maalaisyhteisön riiaus- ja avioitumiskulttuuria näyttelyssä ”Miehelään mieli”.

 

Pidempi katsaus näyttelyihin löytyy Ennen ja nyt - historian tietosanomista.  

Mari Välimäki

Små äktenskapliga plågor

 

Frankrikes nationalbibliotek (Bibliothèque Nationale de France) driver det digitaliserade biblioteket Gallica som funnits på nätet sedan 1997. I dag omfattar samlingarna mer än  två miljoner digitaliserade böcker, tidskrifter, manuskript, bilder och ljudfiler. Varje vecka tillkommer omkring tusen nya dokument. Sidorna innehåller förstås också en hel del nyttigt för den som är intresserad av familjens historia.

En liten sådan pärla är t.ex. Petites Misères de la Vie Conjugale (Äktenskapet små  plågor) ur La Comédie humaine av Honoré de Balzac från 1846. Verket är försett med illustrationer av Bertall som var en av tidens skickligaste skämttecknare och illustratör för ett flertal franska tidningar.

Balzacs satir över äktenskapet, mannen och kvinnan, svärmödrar och andra inblandade är skoningslös. Men  Petites Misères de la Vie Conjugale innehåller också en fin överblick av sedvanor, traditioner och attityder till äktenskapet bland den franska medelklassen under tidigt 1800-tal.

Julia Dahlberg